kackelu

Men, för några dagar sedan försvann Pimpinellan, hon från den första kullen jag födde upp. Jag hittade inte heller Birgitta, min lilla vaktel som hade bott själv i flera månader. Jag var så chockad att jag inte kunde gråta, jag tänkte bara att 23 April bara skulle firas för Goliat och att Birgitta aldrig fick uppleva vänskap igen...

 

Efter några dagar gick jag, Sanne och mamma ut för att mata alla djur. Som vanligt kollade jag in i boxen och sa till en av hönerna: "Pimpinellan, varför har du blivit så sur och stor.." och då förstod jag att det var Pimpinellan och att hon ville ha kycklingar för hon gick och kluckade hela tiden. När jag väl fattade att hon var tillbaka sprutade bara tårarna ut, av glädje. Pimpinellan hade ångrat sig och ville inte längre ruva men, förhoppningsvis så ruvar hon till våren när det är som lämpligast.

Birgitta då? undrar ni säkert. Ja, hon är uppe i himelen med sina vaktelkompisar och andra djurvänner. Jag hoppas att hon inte behövde lida utan att hjärtat bara stannade...